Petra Carlstrand

Hej på er!

Elin här.

Vill ni veta en sak? Här har ni mina ord.

Jag har världens bästa syster. Min fina älskade tvillingsyster.

Det går inte att beskriva henne med ett ord. Vet ni hur stark hon är? Vet ni vilken kamp hon går igenom? Inte? Då ska jag fan berätta för er. För ungefär exakt ett år sedan började hennes långa kamp mot en jävla sjukdom som jag hatar så mycket att jag skulle vilja plåga den till döds, Anorexi. Jag förstod inte då hur hon egentligen mådde, hon som har världens finaste kropp, världens sötaste leende och det underbaraste skrattet jag vet. Hur kunde hon tycka illa om sig själv? Det var så himla jobbigt att se min andra halva tyna bort, först lite försiktigt och hemligt men sedan mer och mer tydligt. Jag försökte verkligen förstå hur hon tänkte, men det gick inte. Hon var helt inne och fast över sitt beslut att "bara gå ner lite till, och sen lite till.." Varje morgon jag vaknade ville jag inte gå upp ur sängen. Jag visste vad som väntade. En tyst Petra som trippade ut i köket. Öppnade skafferiet och tog fram ett halvt knäckebröd och la lite kaviar på. Sen satt hon där tyst och knaprade. Jag ville bara gå in i köket och säga: din jävla idiot fattar du vad du gör med dig själv?! Vad du gör med en så fin människa, ska du bara förstöra dig själv?? Men jag kunde inte. Jag visste inte vad jag skulle göra. När middagen kom och jag var i skolan så kunde jag knappt äta själv för jag visste att petra satt hemma och åt HÖGST ett äppel. Varför tog jag inte tag i det redan då? :( Varför lät jag henne göra så mot sig själv? Så många frågor i huvudet där jag aldrig fick några svar. Sen var det kväll och då visste jag vad som väntade. Antingen åkte hon hemifrån innan middagen serverades eller så "hade hon redan ätit hos en kompis". Jag kommer ihåg hur sjukt arg jag blev för jag VISSTE att hon ljög. Men jag vågade aldrig berätta för mamma och pappa, inte i början. Jag ville inte svika Petra. Men nu efteråt tänker man bara: vadå svika Petra? Det gjorde jag ju redan genom att låta henne svälta sig nästan till döds! Det gick ett tag, och hon blev bara mindre och mindre. Jag var så frustrerad, skulle jag berätta? skulle jag inte? Tillslut berättade jag för dem. De blev en konstig stämning. Jag tror inte föräldrar ser det på samma sätt som ett syskon. Det tror jag verkligen inte. Men dom insåg också att min lilla snutta behövde hjälp. Hon blev inskriven på Villan, egentligen ville hon inte, men jag vet att hon insåg själv att hon behövde hjälp om hon inte ville försvinna helt. Och jag tillät fan inte någon där uppe i himmelen att sno dit min syster innan hon vet vad livet går ut på! Och jag kan säga att Villan var räddningen för henne. Fyfan vad jag var glad när hon kom hem och första gången på månader hade ätit en NORMAL portion. Just då tänkte jag inte att hon hade jätte mycket ångest efter det utan jag var så sjukt glad över att hon hade ätit. Man tänker inte på samma sätt ju. Sen när jag förstod hur jobbigt hon tyckte det var med maten hemma som hon skulle vänja sig vid visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Vad gör man när ens syster sitter med gaffeln intill munnen och gråter floder.. Kämpar och försöker stoppa in gafflen i munnen men kan det bara inte, fyfan vilken kamp! Vi åt tacos tillsammans en gång. Första tuggan var den värsta. Hon bröt ihop och där satt jag med min tacos. Skulle jag fortsätta äta medan min älskling satt där och grät och skadade? Nej då började såklart jag också störtlipa! Jag fick bara ur mig: Petra säg vad jag ska göra för att hjälpa dig! Då sa hon: du kan inte hjälpa mig med något elin. DÅ kände jag mig verkligen hjälplös. Men vad skulle jag göra, trycka ner gaffeln i halsen på henne? Nä. Jag fanns där. Det gjorde jag. Tillslut fick hon in första tuggan och då släppte det lite tror jag, fyfan vilken befrielse när hon utbrast: nu tar jag ett till bröd så länge jag mår okej! Asså hon hade inte käkat tacos på jag vet inte hur länge som helst, och allra minst mer än ett halvt bröd. Nog om det. Det var första steget in i rätt värld om man säger så. Men hela våren/sommaren var en plåga för min snutta, jag vet hur mycket hon kämpade och försökte! Vissa dagar gick det, andra dagar gick det inte alls. Det var bara till att se upp för vad man sa. Och det får jag göra än idag. Men att förut inte veta om man kommer hem till en glad, rädd, ledsen, arg eller irreterad chey gör en förvirrad. Det var jobbigt, för jag anorexin hade tagit min syster ifrån mig. Min själ, mitt hjärta, mitt allt! Vad gör man då? Jo! Man försöker ta tillbaka det. Men det kan man inte göra ensam. Men min plutta är en stark jävel som klarar allt, så varför skulle hon låta anorexin vinna över henne? NO WAY! Hon fick inte sommarjobba, hon fick inte cykla, inte gå, inte träna, knappt röra sig en meter. Fan va jag kunde se hur dåligt hon mådde då. Eftersom PETRA gillar idrott, har alltid gjort och kommer nog alltid att göra så kan jag bara tänka mig hur jobbigt det var för henne att först börja äta normalt igen och sen ska hon inte få röra på sig. MEN det behövdes verkligen. Nu har det gått ett år sedan allt började, och det är helt sjukt vilka stora framsteg hon har gjort. Hon har lyckats gå upp till en hyffsad normal vikt, jag tycker fortfarande hon kan gå upp mer men det fattar ju inte hon! Hennes livsgnista syns mer och mer, hon har träffat så sjukt bra vänner som hon kan prata mer om allt med. Även om hon fortfarande är sjukt envis och ska ha vissa saker på hennes eget sätt så kan jag säga att fyfan va glad jag är över att snart ha tillbaka min ängel! Jag bara väntar och längtar efter den dagen hon kommer slippa sin ångest och de dumma tankarna som bara hon har. Skulle göra allt för att föra över allt hon har i sin hjärna till min egen så hon slipper den. Men vet ni? INGET är hennes fel. Som hon själv tror. Det är en sjukdom, en förjävlig sådan. Och jag vill bara att min kära syster ska veta det. Att hon ska sluta tro att allt är hennes fel hela tiden. För det är det faktiskt inte. Jo kanske ibland när hon snor en strumpa av mig eller så , men inte annars ;)

Sist. Men icke minst! JAG ÄLSKAR DIG MIN TVILLINGSJÄL <3