Give it a try.
Solen gassar ute och jag blev stekt fläsk påvägen till och från villan. Jesusmothafakka.
Samtalet med min kära behandlare bestod av bekräftelse efter bekräftelse, tårar från både min och hennes sida och en enorm hemläxa. Hon är för bra för att vara sann! Är så sjukt glad för den hjälp jag får från villan fortfarande. Det är många som rynkar pannan över att jag fortfarande är kvar där. Jag är normalviktig och mår mycket bättre än för ett par år sedan. Men min syn på mig själv, mitt självförtroende och min självsäkerhet är så jäkla dålig fortfarande. Jag jobbar med det på varenda samtal och försöker intala mig själv att jag inte är en vandrande fläskkotlett men det är så mycket svårare än vad det låter. Det är inte bara att vända på tankarna och känslorna hur som helst. Jag menar, spegeln är fortfarande mitt största fiende. Maten äter jag som jag ska, men utöver har blivit så jävla jobbigt. Jag önskar jag kunde unna mig saker utan att bli stressad och ångestfylld och kompensera. Jag önskar verkligen det. Jag känner mig trots allt inte hopplös. Jag försöker, försöker, testar, faller men försöker igen. Det är väll så livet funkar antar jag. Jag är inte den som ger upp, det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men vad skönt när man kan stå där framför spegeln en dag och tänka att "vad fin jag är!" och verkligen mena det. Utan att hitta nya komplex när något för en gångs skull är bra. Ja BRA, inte okej eller sådär utan BRA.
Vilket deeptalk det blev här då. Det var ett tag sen haha.
Men ja, nu har jag bubblat klart och ska försöka få tag i min kära mor!
Ska få med henne en runda på stan hade jag tänkt, behöver lite mor och dotter tid :)
