Petra Carlstrand

okej. ehm. vad svårt. att prata om sig själv? på ett positivt sätt? jösses.
men okej let´s give it a try!

Petra Carlstrand heter jag, kallas för allt från petris till snuffse. Jag är 18 år och bor in Halmstadooo aka hålan. nej men det är en liten plutte stad fast större än en banan (hehe). Jag går andra året på sannarpsgymnasiet i Halmstad på samhällsprogramet med inriktning idrott. Jag har en tvillingsyster som jag har skrivit en del om innan i bloggen, som heter Elin. Hon är världens bästa, trögaste och finaste tvillingsystern som finns.

 

Sen har jag två storasyskon också som har flyttat hemifrån och som jag inte träffar så jätte ofta men när vi väl ses så har vi alltid lika kul tillsammans. Storasyster Camilla som är 24 år och storebror Mattias som är 22 år. världens underbaraste syskon har jag. så det så.



Jahapp, sen har vi mina äpplen. Fuji äpplet Anne-Li & Gala äpplet Anders aka mina föräldrar. men ja jag skriver mer om dom och mina syskon när det är den dagen ;) den som väntar på något gott.. hihi!

Nu kommer det svåra och jobbigaste, min sjukdom. Jag har väll egentligen haft dåligt självförtroende så länge jag kan minnas. Och min ätstörning slog inte ut "på riktigt" förens förra vintern. Eftersom mitt självförtroende som sagt har svajat rätt rejält under en längre tid så började allt med en liten "bantnings kur by my self". så som det säkert ha gjort för många andra ätstörda också. att det börjar på det oskyldiga lilla viset och man har inte en susning om vad man har att vänta sig, för man skulle ju bara gå ner "några kilo" sen var det ju bra? HAH!
och jag tror på tomten...? nej. inte direkt. det gick av och till med min lilla "kur" och jag brydde mig väll inte jätte mycket i början utan det var när jag började se resultat som jag blev mer och mer peppad? taggad på att fortsätta helt enkelt. det funkade ju? eftersom jag aldrig har varit den "duktiga flickan" i skolan, utan legat på G nästan hela skolgången så var det inte där som kraven på mig själv låg. att prestera i skolan var inte lika viktigt som min träning.

 

Jag har gått i badminton ända sen jag var, hum? jag vet inte.. 10-11 år? shit jag minns inte, haha! men iallafall så gick det bättre och bättre på träningarna, jag och elin vann först KM och sen DM i dubbel tillsammans. Vi kände oss nog ganska..bra faktiskt. från en grupp med mest "lek och ståhej" till en tävlings grupp där man var tvungen att åka på tävlingar, blev en stor förändring för oss. vi hade inte alls haft kraven och måsten på oss innan så detta kändes stort? fast ändå läskigt och jobbigt. skitsamma egentligen. det jag vill komma fram till är att det nog var kraven och alla måste från badmintonen som påverkade mig mest. och varför det då?

Jo. förra året i oktober så fick jag körtelfeber. Jag fick ta en paus från badmintonen eftersom jag fick tränings förbud pga det. Jag började med min "bantning/diet" igen. och ja det gick väll så långt att jag började tänka att eftersom jag inte får träna, så får jag heller inte äta. jag inbillade verkligen mig själv det. 

 
sitter och värmer mig vid elementet för ovanlighetensskull.
fyfan alltså. grått ansikte/ingen livsglöd alls i ögonen. 
buuuuh spöket kommer och tar er...usch!

julen gick, nyår passerade och det var snart dax för skolan igen. jag fortsatte att äta min lilla "kur" som bestog av ett halvt knäckebröd med en halvmillimeterslager kaviar på till frukost, ett äpple till lunch och bortförklaringen "jag har redan ätit" eller "nej jag åt hos min kompis" på kvällarna. ALLT för att slippa äta. när skolan började och det var dags för terminens första idrottslektion (kommer ihåg den dagen så himla väl) hade jag på mig ett linne och ett par vanliga tränings-shorts (Jag hade då gått ner 10 kg & blivit frisk från körtelfebern). Min idrottslärare bad mig stanna kvar efter lektionen och frågade vad som hade hänt med mig. jag fattade seriös inte vad han pratade om först för jag trodde inte att det var någon skillnad alls. men han sa iallafall att han tyckte jag gått ner i vikt, vilket jag inte alls förstod eftersom jag hade inbillat mig själv att det enbart var musklerna som försvunnit eftersom jag inte fått träna på så länge. detta triggade mig något otroligt, alla tyckte jag var smal. då kanske jag kan gå ner lite till och bli smal och snygg? mja mje mjo men visst. vilket jävla misstag!



Det tog ett bra tag innan Elin kom på mig med maten. jag kommer ihåg att jag stog i köket och mamma bad mig skala potatis till kvällsmaten.. jag ville inte, jag kunde ju få feta händer av det? hallåå, låt mig slippa jag ska ju inte ens "äta" hemma (skulle till en kompis). men ja, elin kom på mig efter det, jag åt inte, hon såg sin syster svälta sig själv och fick inte säga något till mamma eller pappa. det var ju inget farligt, jag tyckte ju jag hade gott om "hull" så vadå? varför inte. men ja. hon fick mig efter ett bra tags pratande kväll efter kväll att inse att det jag gjorde mot mig själv var fel. fast, jag sjuk? nej nej nej. det fanns inte på kartan. varför skulle JAG vara sjuk? jag "ogillade" bara mat.

sure. efter många samtal på skolan med både mentor, idrottslärare, skolsyster & elin så beslutade jag mig att jag var tvungen att berätta för mamma och pappa. jag minns faktiskt inte hur jag sa det, var eller när, det är helt svart konstigt nog. och jag tänker inte börja tänka tillbaka på den dagen heller. men iallafall så kom mamma till skolan på ett möte med skolsköterskan, där hon informerade om ätstörningsenheten på villan osv.

mamma ringde dit, jag fick en tid 3 månader efter och kom dit. jag kände mig för fet, frisk och för "normal" för att vara där så fort jag kom dit och såg ett par taniga små tjejer sitta i väntrummet. kul att jag petra fettot ska sitta här och skämma ut mig på en ätstörningsenhet? uschja. (hade nu gått ner 18 kg)



fick träffa en läkare på första mötet och sen min behandlare vid ett annat tillfället. jag var på bedömningsvecka inne på dagvården en mån, tis & torsdag. efter det beslutade dom, mina föräldrar och jag, att jag skulle börja på behandling genom att gå på dagvård fyra dagar/veckan i 12 veckor. Annars hade dom disskuterat inläggning. Så när jag började där var jag LIVRÄDD minst sagt. skulle jag vara fetast där? ja det skulle jag. det hade jag bestämt mig för redan innan jag gick dit, jag var fettot nummer ett! öhm.. ursäkta mig men varför skulle jag dricka näringsdrycker för? varför skulle jag dricka calogen efter maten och inte någon annan? jösses. vilken sne kroppsuppfattning jag hade. jag var MINST ett tag. jag fick dricka calogen för att mitt bmi var under 16.
jösses. jag kommer ihåg när min dåvarande behandlare sa till mig att om det blåser utomhus så skulle jag trilla omkull, och jag började nästan asgarva, var det ett skämt eller? jag lätt som ett löv? HA-HA..(hade nu gått ner 22 kg) men jo. jag var tanig. jag fick träningsförbud, cykelförbud och promenadförbud. jag var tvungen att ta bussen överallt. hur kul? är det så jag vill leva?



vet ni när min vändning kom? det var när jag lärde känna tjejerna på dagvården lite bättre, jag insåg verkligen att det finns ett liv att sträva mot. ett liv utan svält och ja.. ett LIV helt enkelt. det var då jag bestämde mig för att allt fusk skulle bort, ärligtheten skulle fram & jag skulle kämpa. om inte för min egen skull så för min FAMILJS. jag insåg hur jäkla dåligt dom har mått pågrund av mig? shit. jag trodde ju det jag gjorde var bra. jag vill ju bara bli smal och fin. en perfekt dotter, syster & kompis. och vad fick jag av detta? anorexi. anorexihelvetessatansnervousa.

idag är jag normalviktig, känner mig fetare än fetast och har fortfarande en väldigt sne kroppsuppfattning.
MEN. jag vet vad jag vill och jag kämpar varje dag för att en dag bli frisk. Min kropp är frisk, men jag, jag vill bli den petra som jag alltid annars har varit. den glada, lyckliga, spralliga & humoristiska petran som min familj och mina vänner vill se. det är HON och inte den jag är nu som dom tycker om. Dom hatar min sjukdom men älskar mig, och det är har jag lärt mig. jag tänker kämpa tills jag inte ser mat som något fettgörande monster.



och en dag, ska jag bli frisk. och jag måste säga att jag är på god väg. liksom NI ♥