Petra Carlstrand

idag är en dag som jag aldrig vill återuppleva. förmiddagen har varit hemsk rent ut sagt.
den började bra när jag vaknade upp hos min älskade storasyster, fick i mig frukost och sen
tog vi följe till min tandläkare. där allt vände.

om jag skulle skrivit hur jag känner mig nu så hade inte ett a4 räckt.
jag bröt ihop totalt när jag kom hem och när min stackars mamma (som är hemma och sjukskriven helt nu)
försökte trösta mig så blev det bara ännu värre. tårarna sprutade och jag var allmänt hysterisk.

jag försökte få fram hur jävla värdelöst jag tycker mitt liv är just nu och att ingenting funkar.
hur dåligt det går i skolan, hur fet och äcklig jag känner mig hela tiden och vilken värdelös dotter jag är.
mamma blev upprörd när hon inte förstog vad jag sa när jag började hyperventilera om vart annat men
försökte verkligen trösta mig. jag älskar min mamma, hon är den bästa som finns och jag skulle göra
vad som helst för att hon ska bli frisk och må bra. jag skulle också gjort vad som helst för att jag ska bli
fri från denna sjukdomen eftersom jag vet att den påverkar hela min familj. jag skulle ju bara bli smal?
jo men visst. vad fick man på köpet? ingen ork, ingen livslust, inget förtroende och INGET LIV.

bara en avmagrad kropp.

& helt ärligt så är det så inte värt det.
svält löser ingenting, det får dig inte att må bättre som alla nog intalade sig från första början?

den som verkligen vill vara levande död,
varsågod! sluta äta, tyna bort och förstör ditt liv.
det är ditt val men jag hoppas inte du väljer det.

så vad gör vi? jo. vi sparkar på ana.