Jobbelijobb
Tjohej.
Lunchrast till kvart i ett och här sitter jag med en väldigt mätt mage. Helst av allt hade jag sprungit tusen mil just nu. Men vad tjänar jag på det? Jäkla öken att ha det såhär egentligen. Jag vill så gärna kunna njuta av maten, känna att det är gott istället för att ibland bara slänga i mig den för att slippa se den eller tvärtemot, sega som fan för att kanske kanske inte tvunget behöva äta upp. Inget utav dom ska vara alternativ, det ska inte ens finnas på kartan.
Alltså vetni hur ont det gör att ens bästa vän ha samma känslor som mig? Det är en pina att ens veta om det. Tillsammans har vi hjälpt varandra, gått igenom hur mycket som helst under dessa 10 månader som vi har kännt varandra och hon har påverkat mig till bra saker, val och möjligheter. Men det finns en spärr och det vet vi båda om - kontrollen. Jag känner mig hjälplös men efter vårt deeptalk i förrgår så ser jag ändå en möjlighet, ett hopp om att det kommer bli bättre. Det kommer gå, om vi gör det tillsammans och tillåter andra också att stötta oss. Man klarar inte en sånhär sjukdom utan hjälp. Enligt mig. Försöker få min pärla att inse det ♥
