När rädslan tar vid
Det är så lätt att fly. har ni tänkt på det?
Fly från allt jobbigt så som allt mellan himmel och jord, tankar, känslor, skolan, problem..
Att ta den enkla vägen är något jag alltid har gjort, enbart för att slippa tänka & känna. 
Rädsla är något jag levt med i hela mitt liv. Rädsla för att allt ska bli ett misslyckande, att jag ska misslyckas.
Jag har haft ett ansvar i hela mitt liv, som jag lever med ännu. Ett ansvar att få alla andra att må bra, ett ansvar
som ingen, absolut INGEN får ta över. jag menar det är ju det som JAG är bra på? trodde jag. Det har jag inbillat mig i hela mitt liv fram tills nu. När jag ser att jag inte kan göra ett skit för någon som själv inte är beredd på att ta emot hjälp. Då, eller rättare sagt NU, så känns det rätt hopplöst.
Jag trodde jag hade en osynlig mantel som jag kunde gömma mig i när det blev jobbigt. Att fly kallas det. Dock inte fly fysiskt utan psykiskt. Fysiskt gjorde jag allt som stog i min makt. Att ta hem en familjemedlem från fester, se till så den somnade, levande. Det var ju mitt jobb eller ja, mitt ansvar. För vem skulle annars göra det? ingen alls.
bilder från: google
Ibland när orken är slut och en viss Petra tänker ge upp, då blir det inget alternativ.
jag menar, lämna alla andra så att dom får klara sig själva? då lämnar jag hellre placet för gott.
Min älskade underbara Petra, vet du vilken fin person du är?
Du har tagit bra hand om denna personen, du har sett till att den mår bra MEN du har gjort någon annans jobb. Det är inte ditt ansvar, du ska vara den som ska bli omhändertagen och det är inte ditt problem eller ansvar att oroa dig för denna personen.
Du är stark som har vågat ta hjälp med din sjukdom, du kan inte blir frisk från den och du inte släpper detta. JAG VET att det inte är enkelt, tro mig MEN jag vet också att du inte kommer komma framåt om du håller fast vid det.
Snälla älskade, fantastiska, underbara, söta bästis, du betyder ALLT för mig och utan dig skulle jag inte klara mig! Det är du som gör att jag orkar ta mig igenom dagarna av ångest och uppgivenhet, det är du som får mig att kämpa.
Att du ska må bra och leva ett underbart liv är det enda jag bryr mig om. Jag vet att du kommer må så jäkla mycket bättre om du tar tag i det. Det kommer vara som en börda som släpper från dina axlar.
Och du? Du är inte ensam, aldrig kommer du stå ensam. Jag kommer finnas med mig, hela vägen, när du vill, hur du vill och exakt precis vad du vill. Jag älskar dig och tänker inte låta detta fortsätta!
TUDDELU DU ÄR BÄST! <3
Det är lätt att fly och svårt att leva ibland. Men helt klart mer värt att leva än att fly <3
Låter som en tung dag. Och du har all rätt att ha sådana, det är till och med viktigt att dom dagarna finns, för att påminna dig att du har okej och bra dagar också. Det är inget konstigt särskilt inte i din sits, som kämpat så hårt så ofta du kan.
kramar, tror på dig
det är så lätt att strunta och fly vet hur det är.. men det kommer nästan alltid stunder då man måste ta hand om sakerna tills slut.
fortsätt kämpa !
kram
Du har helt rätt, att fly gör ju det bara ännu jobbigare. Man får allt ta och möta problemen direkt, trots att det känns jobbigt. Men vissa saker kan man inte ta itu med, jag behöver tex inte vara livrädd för min framtid, man får ta en dag i taget. Man lever bara en gång!
Du är grymmers gumman, det vet du va? <3 Nu slutar vi med att fly, för att leva är ju såå mycket bättre1
Puss<3
Fina Petra. Du låter precis som jag, jag har alltid varit precis likadan. Men det jag försöker tänka på är följande: jag vill alltid hjälpa andra, stötta dem - bära dem. Men hur ska man kunna bära någon när man själv inte ens orkar stå upp?
"Mitt hjärta brister,
Hoppet om glädje jag mister.
Inget ljus finns att finna,
Ingen stråle, ingen strimma.
Tankarna virvlar,
Säger åt mig att gå,
Men vad ska jag göra,
När jag knappt orkar stå?
Livet rinner mellan mina fingrar,
Det förgår,
När jag på samma plats fortfarande står."
Det är en liten dikt jag skrev för ett tag sen... man kommer aldrig komma framåt om man fortsätter tänka så som man har gjort. Jag vet att det är hur förjävligt som helst att förändra sig på ett sånt sätt, bli mer mån om sig själv, men det är nödvändigt, för vet du? Du förtjänar all lycka du kan få, all kärlek och all glädje.
Kram vännen<3
jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. även om det inte känns så, så är det inte ditt ansvar <3 vill nog mest säga att du inte är ensam, och att det finns hopp. du kommer klara det!! stor kram!
