Petra Carlstrand

M om I brist på annat:

Hejhej
Hade läst din blogg ganska länge nu och jag inte sett du har skrivit(jag har kanske fel eller är blind) som vad är den orsaken till din ätstörning?

svar:
Hejsan!
Det är en klurig fråga men jag hoppas att jag kan ge dig ett bra svar.

Om jag börjar såhär..

När jag började i ettan på gymnasiet så hamnade jag i en klass där jag inte kände någon mer än en kille från högstadiet. Jag hängde med honom i början och sen förstog väll jag med att han ville snacka med dom andra killarna i nya klassen. Jag var blyg och har aldrig varit den som tagit "första kontakten" med någon. Vilket gjorde att skolan blev svår och jobbig för mig och jag kände mig utanför. Jag hade 67% frånvaro och trivdes inte alls i klassen. Dock trivdes jag väldigt bra på den linjen jag gick - samhäll/idrott. Vilket gjorde det mycket svårare med valet om jag skulle byta klass, skola eller om jag skulle fortsätta. Jag började mixtra med maten nu men det blev inget allvarligt utav det.

När jag sedan började i tvåan så kom jag in i klassen lite mer, började prata med tjejerna i klassen och hade någon att vara med på rasterna. Skolan blev rolig till å med. Det gick en tjej i min klass som var väldigt smal och det påverkade mig nog mest. Jag började umgås med henne och då hon inte åt lunch i skolan så gjorde jag samma sak. I oktober 2009 så fick jag körtelfeber och fick absolut inte träna. Jag trodde inte det var sant. Jag? inte träna? Som har ridit varenda dag, tränat badminton två gånger/veckan och sen skolidrott tre gånger i veckan..? 

Så jag drog helt enkelt ner på maten eftersom jag inte tyckte jag behövde äta när jag ändå inte fick träna. Jag började äta nyttigt och tillslut uteslös jag alla mejeriprodukter, fett osv. Jag mådde inte alls bra, men kicken fick mig att fortsätta. Efter jullovet när jag kom tillbaka till skolan var första gången som någon reagerade. Min mentor som jag hade då tog detta väldigt allvarligt och fråga mig om jag hade slutat äta eftersom jag blivit så smal. Jag hade inbillat mig själv att dom tio kilona var muskler som hade försvunnit eftersom jag var grymt vältränad innan jag fick uppehållet. Dom tyckte det var ologiskt och jag skickades till skolsköterskan som sedan ringde hem och det blev möten hit och dit. Mamma ringde villan och jag fick en tid där i mars 2010.
Fram tillsdess gick jag ner tio kilo till och hade ingen ork alls. Att gå på toa var som ett träningspass för mig.
Jag levde i soffan, halvt död framför teven.

I slutet av mars fick jag komma till villan på en bedömningsvecka inne på dagvården. Mitt bmi var farligt lågt och värdena var rent ut sagt åt helvete. Min läkare och behandlare var oroliga för mig. Men jag fattade ingenting. Jag var inte alls sjuk? Jag fick iallafall välja mellan inläggning eller börja på dagvården. Att jag då ångrade valet att börja på dagvården, det kan jag inte säga idag. Det var ett utav dom bästa besluten jag någonsin har gjort. Dom gav mig mitt liv tillbaka. Jag började kämpa och i september förra året slutade jag på dagvården och går nu på öppenvård. Både hos en behandlare varannan vecka och hos min terapeut som är på villan 1 gång/veckan. Utan personalen där, dom andra patienterna och min familj, så hade jag aldrig varit här, där jag är idag. Jag står på mina ben och kan vara stolt över alla mina framsteg (och tro mig, det tog emot att skriva det men det är sant.).

En lång text men det var en liten sammanfattning iallafall. Hoppas du fick dit svar M!